2011/09/29

Aprikoooooooooooooooooooser! (Cantillon Fou' Foune 2011)

Än en gång, aprikoser. Denna gången är det en snuskigt färsk Cantillon Fou' Foune 2011 på tapeten! Tappad på flaska för enbart ett par veckor sedan korkas den upp för att fylla min buk!

Doft: Massor och åter massor av helt galet friska och goda aprikoser... wow! Aprikoserna bara sköljer över en och man vill bara ha mer och mer! Syran i ölen gör att en lite citruston också framträder vilket ger doften en underbar balans. Om man dessutom går längre in på djupet finns en smygande chokladighet som bara gifter sig perfekt med de andra komponenterna i doften... nej, det blir inte mycket bättre än såhär!

Smak: Förvånad när jag säger att det är sjuhelvetes mycket aprikoser? Det är som en galen käftsmäll i aprikoser... dock inte lika extrem som i doften. I smaken framträder istället en familiär smak... till en början kan jag inte riktigt sätta fingret på det, men jag känner den ändå så väl... när plötsligt jag kommer på det! Ölen smakar ju fan julmust! Jag skojar inte, en lätt ton av julmustkryddigheten är definitivt där och den passar helt galet förvånansvärt bra med fruktigheten i smaken. Tillsammans med aprikoserna ger den faktiskt ölen en frisk sommarkänsla som jag verkligen inte räknade med.

Fou' Foune är sedan också en öl som många anser vara bland de absolut suraste i Cantillons repertoar, men denna, i sitt färska tillstånd, visar verkligen inte prov på det. Istället kommer en underbar fruktsötma fram och bara fullkomligt binder fast en vid sidan om dess subtila syra... eller så är det bara jag som har frätt sönder mina smaklökar totalt, för jag kan dricka den här ölen dag ut och dag in!

Munkänsla: Lätt mot tungan och galet sammetslen. Den är så mjuk och härlig mot tungan och gommen att det inte är sant. I mina anteckningar har jag rätt och slätt skrivit "Bäst!" som kommentar på munkänslan, och jag tycker faktiskt inte att ytterligare beskrivning behövs.

Utseende: Brandgult och nästintill honungsfärgad med ett stort kritvitt skum. Riktigt vacker och inbjudande... superfint!

Totalt: Jag anser nu att detta är den absolut bästa ölen jag har druckit. I alla kategorier når den verkligen absolut toppklass och är en så perfekt kombination av smaker att jag bara skuttar omkring helt lyrisk här hemma. Rätt och slätt får den toppbetyg för att den är så jävla bra!

Betyg: 5/5


/Viktor

Fucking mumma!

Ankmiddag!

Igår var det så att en anka tillagades i detta hus! Ett ganska stort fjäderfä på 2,5 kg fick stekas i ugnen i 1,5h medan den östes med öl!

Vilken är då denna öl? Urban Haze från Coisbo Mikrobryggeri fick äran att spillas på en fattig anka. Självklart kände jag mig tvungen att smaka den jag med, för att... ja... kvalitetskontrollera den. Jag blev dock relativt besviken. En dussin-pale ale från ett dussinbryggeri i Danmark... den var verkligen inget att hänga i julgranen. Den sades även innehålla fläder, vilket jag verkligen inte märkte av. Rätt och slätt en totalt trist och medioker öl, men ack så mycket bättre på att hålla en anka fuktig i över en timma!

Kryddad med salt, peppar, chili, vitlök, timjan och färsk rosmarin blev ankan obarmhärtigt uppstoppad med ett äpple och kastad in i ugnen på 150 grader. När de kom ut var den alldeles fantastiskt gyllenbrun och såg galet aptitlig ut. Dessvärre blev det inte tal om att dricka öl till maten igår, utan snarare öppnades ett gott, kroatiskt vin som hade plockats upp på dess vingård under sommarens resa till Kroatien. Dess namn var Benvenuti Teran 2008 (där Benvenuti är namnet på vingården och Teran är en lokal druvsort som på italienska också kallas Terrano). Sedan hade vi en kantarellsås och couscous till! Alla smaker gifte sig verkligen perfekt med varandra och ankan blev själv riktigt grym... ölen kom fram tydligt i smaken och bristen på öst fett kändes inte alls, utan fick ankan att mista den flottighet den lätt kan få.

Utsökt måltid, minst sagt!

2011/09/25

Bryggning av Imperial Stout!

Hej alla, bered er på ett monsterinlägg om hembryggning och en härlig bryggdag :)

Igår var det brew day här hemma! Hela vår crew (era bloggare — jag och Viktor — och vår vän, som också heter Martin, även kallad T-Bone) var samlad, för att brygga en sedan länge planerad Imperial Stout. Detta blev första gången vi bryggde en riktigt biffig öl, och bara andra gången någon av oss bryggde något mörkare (jag och T-Bone bryggde en porter i somras, mer om den längre ner).

Som ni kan se är ölen riktigt svart, den absorberar allt ljus.


Receptet har stötts och blötts under ett par månaders tid, och resultatet såg ut så här (till 8.25 l öl):
Basmalt: 1.95 kg Pale Ale, 250 g Pilsen.
“Specialmalt”: 150 g Crystal 25, 450 g Crystal 40, 250 g Brown, 300 g Chocolate (varav 50 g som jag gett en extra toastning i ugnen, 1 h på 175°C, se How To Brew om ämnet).
Adjuncts: 400 g havreflarn (som toastats tillsammans med chokladmalten, de fick underbar färg), 540 g brunt farinsocker. Senare tillades dessutom ytterligare 400 g vitt strösocker, vi kommer till det...

Vi ville köra brittisk humle för att vi ville lägga tonvikten på malten. Humlen vi körde på blev Willamette, vi gillar nämligen Fuggles och har hört att Willamette ska vara en lite fruktigare variant av denna. Med engelsk humle föredrar åtminstone jag Fuggles framför Goldings, som många använder, för att jag tycker att Goldings har smakat parfym när jag testat den...
70 g Willamette (6.1% α) på 60 min, för c:a 64 IBU, och 30 g på 30 min för c:a 21 IBU.
Jästen blev två paket Scottish Ale 1728, den verkar rätt smaskig!

Anledningen till att maltbasen kanske ser underlig ut är att vi valde att inte köpa någon ny malt, utan helt enkelt använde det jag hade hemma, till någon sorts “kitchen sink stout”. Vi hade lite i minsta laget av basmalt, även när det blev utdrygat med det kvartskilo Pilsen jag också hade. Men, man ska komma ihåg att även havren och allt sockret jäser ut närmast fullständigt, så det kan väl också tolkas som en form av “basmalt”.
En annan anledning är att jag och T-Bone tidigare begått misstaget att köpa okrossad malt, så Chocolate, Brown och Crystal 25 var okrossad. Eftersom det aldrig blir lika bra att försöka krossa den själv drog vi ner på mängderna av dessa så mycket som möjligt för effektivitetens skull. Det, och för att det var en fucking smärta i röven att krossa malten med hjälp av en liten mortel. Av denna anledning ändrades proportionerna så mycket som möjligt till förmån för den maskinkrossade malten.

Något som kom fram under dagen var att det vi trott var Crystal 100 när vi beställde den egentligen var närmare Crystal 40! Åtminstone på det sättet vi räknar, i Lovibond. Humlegården mäter nämligen färg i EBC, som ger c:a 2.5 ggr högre värden än Lovibond (den exakta formeln är mer avancerad, men jag har glömt den). Det var ju lite förvirrande, och det är därför vi plötsligt inte hade någon mörk karamellmalt i brygden. Vi får vara mer uppmärksamma i framtiden.

Mer problem skulle snart uppkomma, however! Vi hade glömt ta hänsyn till Skånes mjuka vatten, och det faktum att detta skulle bli en brygd lika svart som tjära. All denna mörka malt sänker pH-värdet i mäsken ganska ordentligt, vilket passar hårt, kalkrikt vatten, men definitivt inte fungerar bra med Malmös kommunala vatten. Detta föll oss helt ur minnet, annars hade vi lätt kunnat lägga till något basiskt i mäsken, men det missade vi. Detta upptäcktes inte förrän efter att mäskningen (på 75 min) var klar, när det kom fram att vi haft en effektivitet på ungefär 53%. Ganska mesigt, minst sagt.
Det som skulle bli en brygd på nästan 11% såg nu ut att hamna på 8%, och då hade vi fått en bra bit över 100 IBU dessutom! En inte så maltig, väldigt humlig, öl alltså, inte alls vad vi planerat. Det var i detta skede vi valde att slänga i 400 g vitt strösocker för att försöka rädda det hela. Med så mycket socker, nästan ett kg, blir slutresultatet kontraintuitivt nog väldigt torrt (eftersom närmast 100% av de enkla sockerarterna jäser ut), men vi tänkte att det inte gör så mycket eftersom vi ändå skulle ha fått en FG på runt 1.033. 1.033 är ju väldigt sött, och nu kanske den hamnar på runt 1.020-1.025 istället, ganska lagom faktiskt.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att vi överlevt dessa kriser satte vi oss ner och tog det lugnt. Ingen bryggdag utan öl förstås! Tidigt på dagen släckte vi törsten med en iskall Challenge Accepted (den har redan beskrivits i Provning av hemmagjord humlebomb), och senare testades min och T-Bone's kakaoporter!

Denna porter bryggdes redan i juli (i stilen Robust Porter), men har efter primärjäsning legat ytterligare 3 veckor i sekundären tillsammans med 100 g kakaobönor och 1 vaniljstång. Vi tipsades om detta via en kille på nätet, som sade att det krävs mycket tid för att en kakaoporter ska bli god, till stor del på grund av att kakon tillför så mycket bitterhet, som måste mjukas upp. Den har alltså legat på flaska i nästan 6 veckor efter sekundärjäsningen, och så testade vi den igår.

Något annat som ska sägas om denna porter är att den blev infekterad :/ Jästen vi använde var inte alls pigg, och det blev en lagtime (tiden innan primärjäsningen börjar, vilket märks av att det bubblar i jäsröret) på 40 timmar, nära två dygn. Under denna tid verkar en infektion ha slagit rot, och av symptomen att döma var det en särskild typ av luftburen bakterie som främst påverkade ölens lukt. Ytan (både i sekundären, och senare i flaskorna) täcktes av en ganska tunn vit hinna, som verkade “torr” på något sätt, med sprickor i sig. Lukten var stark av skumbanan, men smaken verkade inte direkt påverkad. Infektioner i öl är ofarliga, så enda risken är att ölen blir obehaglig, men efter att ha tagit bort ytskiktet bestämde vi oss för att vi kan leva med den här. Ölen ska dock drickas upp snabbt, när bakterien fått spelrum i över ett halvår kan det tydligen bli ganska nasty...

Den provades, och fick p.g.a. doften namnet T-Bone & Dickie Go Bananas, och den smakade väl ganska okej. Kakaon märktes en del, men nästa gång tror jag att vi är lite extra generösa med både kakao och vanilj. Jag gillade dock inte ölen overall, och det berodde på att den var riktigt tunn, den hade mesig kropp, och väldigt mesig munkänsla dessutom (till stor del p.g.a. att kolsyrningen blev lägre än vi tänkt oss). Till nästa gång ska jag se till att arbeta fram en mycket tuffare grundporter!

Senare delade vi också en stor flaska av Nørrebros superba Little Korkny Ale från 2008... Helt jävla awesome. Det är en brittisk barley wine, med allt en bra sådan ska ha! På 12% och med tung maltighet är den väldigt värmande, den hade alla underbara smaker av portvin, lite av konjak, och allt möjligt... Den är förstås söt, och jag kan inte förstå hur så många olika typer av sötma kan komma fram! Väldigt komplex, väldigt balanserad, oavsett hur mycket tid man har på sig att känna efter hur den smakar måste man ha mer.
Den är fullt jämförbar med Thomas Hardy's Ale, den drar definitivt åt det hållet, och de spelar i samma division. Jag har svårt att säga vilken som är bäst. En dansk ölförsäljare i Odense (Viktors stamförsäljare) bjöd oss på den här en gång (från 2007) och sade att den var bättre än Thomas Hardy's. Då avskrev jag det som fosterlandskärlek, men jag är nu beredd att ompröva hans påstående. Hardyn är också otroligt komplex, men jag har ju smakat Hardy som varit äldre (2004) än Korknyn, så det kan bero på det.
Jag är extremt sugen på att låta en flaska Little Korkny Ale lagras några år till, för att verkligen ge den en chans att utmana! Det ska också tilläggas att jag tycker att Thomas Hardy's känns lite tunnare i munnen, den här var härligt tjock...

Jaja. Nu, dagen efter, bubblar det friskt i jäsröret, och så får vi se vilken FG denna monsterstout till slut hamnar på. Efter primären ska vi låta den sekundärjäsa länge, två månader åtminstone, med alla möjliga godsaker vi känner för att ha i. Ekspån är bestämda, de ska ligga i under hela tiden, och sedan lägger vi nog i annat också... Kako och vanilj igen kanske, eller lite kaffebönor? En kombination av allt? :) Det blir nog bra i alla fall.
Nu ska jag tacka för mig, och tacka er som lyckats behålla intresset så här länge!

/ Martin

2011/09/22

Dugges Höstbrygd

Nu är det dags för provningen av Dugges Höstbrygd, som utlovades i förra inlägget för ett par timmar sedan.

Den är åtminstone bättre än Oppigårds Oktoberfestbier, men den är väl inte den mest spännande.
Färgen är otroligt trevlig, den är väldigt mörk och djup, den ser mystisk ut! Lukten är tyvärr lite intetsägande, den doftar verkligen svagt... Jag tror att det är den här punkten som drar ner alltihop, hade det varit tydligare doft hade nog smaken märkts mer också.

Smaken är visserligen bra, men lätt vattnig. Den är på 5%, och känns som att den hade mått bra av att vara på 6.5-7%. Dugges har en särskild "hussmak", som jag tycker lyser igenom tydligt i alla de öl som jag smakat (främst i Rudolf Ren Ale, deras trevliga julöl), och den märks här också. Jag undrar var fan denna smak sitter egentligen...? Är det helt enkelt jäsningen, beror det på mikroorganismer i lokalen, eller vad är det? Använder de sig kanske av sin "egen" jäststam (med det menar jag att de tar tillvara jästen mellan bryggningarna och kör vidare på samma, vilket får till följd att jästen ändras efter hand för att passa den typ av öl de brygger, och antagligen också påverkas av mikroorganismer från omgivningen)? Jag vet inte, men det smakar inte dåligt åtminstone, bara unikt.

Utöver denna hussmak är ölen väldigt balanserad, till den milda grad att det inte är så mycket som direkt kommer fram... Den är klart maltig, och humlen hamnar i skymundan, och det är en "varm" maltighet. Jag tror att de lyckats med ungefär vad de siktat mot, de kallar den höstig och gjord för eftertanke, och det kan stämma. Den ska också passa till höstens mat, som vilt och svamp, och det tror jag också skulle fungera rätt bra. Tyvärr är den som sagt en aning vattnig, och den har också väldigt diskret kropp. Kolsyrningen är mjäkig, även en britt hade nog tyckt att den var lite mesig.
Dessa saker hade kunnat ändras, med bättre slutresultat, men det är ändå en helt ok öl.

// Martin

Oppigårds Oktoberfestbier

Ciao.

Jag tänkte att jag skulle skriva en kort recension, om Oppigårds Oktoberfestbier som jag precis drack. Den var en av två höst/oktober-öl som jag köpte på Systemet, den andra är Dugges Höstbrygd.

Jag råkar veta att den här bara humlats med Saaz, och den är i alla avseenden en ljus lager. Jag öppnade den under tiden jag höll på att laga mat (spaghetti med god köttfärssås till!). Det första jag märkte var att jag gillade doften, den var ganska fräsch. Första klunken var också allmänt positiv, ölen kändes lättdrucken och rätt nice liksom.
Efter en stund började dock problemen infinna sig: i eftersmaken kom en väldigt märklig beska, som var rätt jobbig, den satte sig verkligen vid tungroten längst bak i munnen och vägrade släppa! Nu är jag van vid en del besk öl, men den här var på något sätt värre, det gjorde den rätt så obalanserad eftersom de övriga smakerna inte stack ut så värst.

Ett annat problem var att den började smaka lite väl mycket av "vanlig" lager, blaskigt mög som Falcon och sådant. Jag menar inte att den var vattnig, för den hade mer smak än de öl jag jämför med, men det var samma typ av smak. Det var ju lite trist, och i kombination med den ganska obehagliga eftersmaken blev jag inte nöjd.

Beskan och det känns ju som tydliga fel i humlingen, vilket får mig att fundera... Jag vill nämligen minnas att jag varit nöjd med Saaz förut, så jag hoppas inte att felet bara ligger där. Kanske ska Saaz blandas lite med någon annan humle för att verkligen bli god? Eller så misslyckades de bara.

All in all var det faktiskt den sämsta öl jag druckit av Oppigårds, jag brukar vara nöjd med deras produkter :/
Deras Single Hop IPA, Amarillo, var supernice och deras Starkporter är en riktigt trevlig porter... Nej, i ärlighetens namn drack jag inte ens ur ölen, jag hällde ut det sista.
Får se ifall Dugges brygd är bättre, antingen senare ikväll eller i helgen.

// Martin

2011/09/19

Skandinavien - Lättölens främsta ryttare!

Jag möttes av en lite intressant syn idag när jag lojt surfade runt på ratebeer.com istället för att ägna min tid åt att plugga farmakologi. Jag märkte att öl under kategorin "Low Alcohol" (öl under 3% ABV) totaldomineras, rent kvalitetsmässigt, av Skandinavien. Jag vet inte om detta har uppmärksammats förut, men av de 20 högst rate:ade ölen inom denna kategori är hela tolv från Skandinavien! Bland de öl som finns på listan kan man hitta diverse brygder från Mikkeller, Dugges, Nøgne Ø, Evil Twin, Nørrebro, Sigtuna, Oceanbryggeriet och till slut Refsvindinge.

Jag blir lite imponerad av att vi här uppe i norr kan producera så mycket bra, svag öl, speciellt med tanke på att det ibland är det enda man vill ha en varm sommardag. Ibland är en starköl helt enkelt för stark. Ibland vill man skölja halsen med en liter av något som inte kommer få en ranglig på benen... och det är här Skandinavien uppenbarligen briljerar.

Dock kommer jag inte komma med någon djuplodad analys av det hela faktiskt, ville bara påpeka och uppmärksamma något som gjorde mig lite glad idag. Jag hoppas verkligen att trenden fortsätter och att fler grymma, svaga öl kikar förbi!

/Viktor

På plats #8 över världens bästa svaga öl!

2011/09/18

Dock blev det Köpenhamn och Zwanze Day för mig...

Jag har nämnt Zwanze Day och mina förhoppningar om det i ett tidigare inlägg. Mina förväntningar var höga på kvällen. Mina förväntningar infriades, minst sagt.

När jag kom till Köpenhamn och således även Mikkeller Bar visade sig att Blafa (Johan) från BSF-forumet tillsammans med sin vän Anton och ytterligare Fredrik från Malt, humle, jäst och vatten redan var där. Aja, detta gjorde att jag satte mig med de och började dricka öl. En fin fatlista, som alltid på Mikkeller Bar, gjorde att jag stod och valde ett tag bland alla fantastiska öl som fanns där... till slut föll valet dock på Mikkeller Tiger Baby, en pale ale kryddad med passionsfrukt och mango som bryggdes för bandet Tiger Babys tredje albumrelease. Humlig, syrlig och fruktig öl som passade perfekt att starta kvällen med. Därefter fick jag med nöd och näppe ett glas Mikkeller/Three Floyds BooGoop, en bovete-barley wine, då fatet precis då tog slut... puh!

Där någonstans lämnade Fredrik oss och Adam_B från forumet dök upp... vilket såklart gjorde att vi var tvungna att korka upp en alldeles speciell flaska för ändamålet :P
Lotten föll på Drie Fonteinen Hommage... en one-off hallonlambic från fantastiska Drie Fonteinen. Sällsynt som satan... och med all rätt... detta var en helvetes god öl. Spontant kunde man knappt tro att flaskan var fyra år gammal med tanke på den explosiva, fräscha hallonaromen man kände så fort man öppnade flaskan. Inte heller syran var oerhörd vilket gjorde den fantastiskt fräsch och lätt. När man sedan började analysera ner den ytterligare så upptäcktes torkade och kanderade fruktsmaker och en maltsötma framträdde som framhävde syran allteftersom glaset värmdes upp. De friska hallonen blev också mer tillbakadragna vilket öppnade upp för en helt ny dimension av smaker. En riktigt, riktigt fantastisk öl må jag säga... fan alltså.

Tom flaska ledde också till tom mage... pojkarna i mitt sällskap hade uppenbarligen stenkoll på pizzeriorna i Byen och tog mig till ett utlovat grymt pizzaställe som dessutom praktiskt låg precis bredvid världens i särklass bästa kiosk, Kihoskh! Vi kilade in, beställde lite käk och brände lite tid i Kihoskh kikandes på lite öl. Dessa 15 minuter var några av de bäst spenderade i Köpenhamn igår... Adam lyckades hitta en flaska Drie Fonteinen Malvasia Rosso bakom några andra Drie Fonteinen-flaskor till min och Johans stora förvåning... på grund av Johans dåliga reaktionsförmåga lyckades jag sno åt mig flaskan först och traskade lyriskt fram till kassan med min flaska... wow... den här har jag velat ha väldigt länge nu. Ytterligare plockade jag på mig en flaska Black Tokyo Horizon som jag också väntat på i ett tag nu... min plånbok grät en aning dock.

Pizza äts upp och klockan är snart 20:00, vilket innebär att Crooked Moons nya ölbar, Fermentatoren, har sin smygpremiär strax... vi måste såklart dit! Efter en förvirrad, om än trevlig, promenad hittar vi till slut den där baren och smakar på några goda Crooked Moon-brygder innan vi beger oss mot Zwanze Day på Ølbutikken. Jag kan tipsa om att Crooked Moon Darkness, Wit och Lawnmower alla tre är galet bra öl!

Väl på Zwanze Day träffade vi ett par ölnördar utanför och snackade lite i väntan på att de skulle öppna. Först i kön traskar jag därefter in och köper mig två färska Fou' Foune och ett glas Zwanze 2011 och sätter mig därefter vid bordet i Ølbutikken och snackar lite öl med alla andra som gjort detsamma. Ölen i sig, däremot, var inte lika intressant som jag hade hoppats på. Fruktig och god med en förvånansvärt skarp syra baserat på dess ålder, men lite tråkig och simpel. Den är helt enkelt för ung i min mening och ett eller två år hade den gärna behövt för att komma till sin rätt. Synd bara att den förmodligen inte kommer existera om ett till två år... och även om den kommer det kommer jag bara kunna dricka den på Cantillon-bryggeriet i Bryssel. Drygt.

Nu började dock snart bli dags att åka hem... vi stannade dock vid Mikkeller Bar på vägen då de skulle koppla på några sällsynta Cantillon på fat, men då detta först skulle göras 22:00 och våra (mitt, Adams och Antons) tåg skulle gå 22:30 blev det att hoppa detta. Till mitt stora förtret visade det sig såklart efteråt att ett av faten som kopplades på var Fou' Foune... helvete också!

Men trots den lilla negativa detaljen på slutet var gårdagens kväll helt fantastiskt både ölmässigt och sällskapsmässigt. Biljetten till Köpenhamn var väl, väl värd pengarna och jag kommer länge minnas vissa av de ölen som dracks igår!

/Viktor

Det jag fick med mig hem igår... bra skit!


2011/09/17

Inget Köpenhamn för mig (Martin)

Hey guys,

Jag kommer tyvärr inte dyka upp på Zwanze Day ikväll, med anledning av att jag och min flickvän firar ettårsdag idag :)
Lite dålig timing, det hade varit riktigt kul att träffa folket från BeerSweden's forum! Jag är visserligen inte en lika stor lambic-nörd som Viktor (jag har respekt för stilen, men har lite problem med själva syran i smaken... i för stora mängder åtminstone), men jag var sugen på att testa färsk Cantillon Fou'foune. I våras i Bryssel drack jag en från 2009, som jag tyckte om, men jag hade antagligen tyckt bättre om den som ny... Cantillon Mamouche 2011 hade jag också gärna smakat. Jag föredrar nämligen min lambic färsk, mer frukt och inte så hög syra ^^

Anyways, jag har ändå haft en nice dag, den har spenderats på bilutflykt runt Skånes sevärdheter :) Höjdpunkten var Kåseberga (mysig fiskeby) och intilliggande Ales Stenar (en gammal skeppssättning). I Kåseberga åt vi sillamackor på stekt sill, helt awesome faktiskt, särskilt när man varit ute en hel dag. Till detta blev det åtminstone lite öl, deras egna milda och goda real ale.

//Martin

Provning av hemmagjord humlebomb!

Drack ikväll en flaska hembryggd öl som jag inte testat på allvar tidigare (jag har smakat den en gång tidigare, när jag kollade ifall kolsyrningen var klar), och den var intressant!
Den går under namnet T-Bone & Dickie Challenge Accepted, och planen var att göra det till en single hop IPA gjord med endast Challenger. Främst för att vi ville ha bättre koll på precis hur Challenger smakar. T-Bone är alltså en gemensam vän till mig och Viktor, han är också en ölnörd så klart!

Vi nöjde oss väl inte med det utan tänkte samtidigt testa att använda honung i öl, och kom fram till ett trevligt recept... Basen är självklart en massa Pale Ale-malt, och dessutom med drygt 10% Crystal 30 för att den skulle få mer kropp och bli roligare. Ungefär lika stor mängd honung lades också i, den tillsatte vi i koket eftersom den inte behöver mäskas.
Humleschemat var alltså bara Challenger, vi körde i lite då och då på alla möjliga tider: 60, 40, 30, 20, 10 och 5 minuter! ^^ Ytterligare humle (ungefär 40% av den totala givan, d.v.s. 2/3 av den mängd vi haft till koket) slängde vi med ner i jästunnan för att ligga med och torrhumla under hela jästiden (c:a 2.5 veckor). De många tidsintervallen under humlingen var förstås lite overkill ;)

Tyvärr gick det inte riktigt som vi planerat, vi hade först tänkt oss en alkoholhalt på ungefär 7.5%, men effektiviteten i mäskningen blev rätt kass! Detta berodde på en rad faktorer, men den största är att vår Crystal 30 var köpt okrossad, så att vi fick stå med en mortel och krossa. Det gick visserligen okej, och såg bra ut jämfört med färdigkrossad Pale Ale, men det blir ju aldrig lika bra som proffsen gör det.
Nej, det slutade med en OG på 1.060, och alkoholstyrka på c:a 5.8%. Detta ledde förstås till en viss obalans, minst sagt (då vi inte modifierat humleschemat efter detta, vi mätte gravityn för sent), och den hamnade på whopping 83 IBU! Från koket alltså. Torrhumlingen bidrog med ytterligare något i stil med 22 IBU, så 105 IBU totalt. Till vad som de facto blev en tuff pale ale, heh.


Tja, vad ska man säga? Jag är inte den som ryggar för humle, men jag ska ju erkänna att den är obalanserad. Den är brutal, men det betyder inte att den inte är god! :) Challenge Accepted har bra arom, bra eftersmak, och det är god humle överallt. Den blev inte som planerat, men ändå en lyckad öl, alla hop-heads där ute skulle ta den till sitt hjärta direkt!
Challenger visade sig också vara en väl lämpad humle för att göra den här typen av humlebomb, antagligen den bästa av de brittiska sorterna. Den har klart trevlig smak, den saknar mesighet, den är... rolig. Rolig är vad den är :)

/ Martin

2011/09/15

En kärleksförklaring...

Jag har funnit min nya stora kärlek.

Det är sant.

Verkligen.

Våra känslor har utvecklats de senaste två veckorna... eller snarare är det mina känslor som har utvecklats.

Det bara pirrar i magen.

Jag har fått upp ögonen för någon som jag sedan länge tog för given... som jag trodde bara var en i mängden.

Jag hade fel.

Verkligen.

För det är inte bara en i mängden jag tänker på. Nej. Icke. Det är en helt fantastisk individ. En som jag tänker ha nära mig ett långt tag framöver.

Vem är denna jag talar om?

Jo, det ska jag berätta.

Punk IPA, du som tog mitt hjärta...

<3

2011/09/14

Bottling av lättare pale ale

Yo.

Igår tappade jag mitt senaste hembrygge på flaskor :)
Namnet är Demanding Girlfriend, och det kommer bli en ganska light-bodied, mycket drickbar pale ale. Namnet kommer sig av att min flickvän rynkar på näsan åt varje "riktig" öl jag bjuder henne på (läs: god ale gjord med passion och kunnande), men kan hälla i sig vanlig massproducerad lager, åtminstone då och då... Jag tänkte då att jag ska försöka göra en öl i hennes smak!

Jag kan inte brygga lager hemma, inte utan problem åtminstone, eftersom det kräver en konstant temperatur på c:a 10°C i 2 veckor under jäsningen, och en del annan ordentlig kylning. Jag jäser min öl i källaren, där temperaturen är ganska konstant 19-20°C, så jag skulle behöva en stor kyl eller något i den stilen för att lyckas... Dessutom respekterar jag ale mer än lager, det är jag kanske inte ensam om ;)
Men jag kikade ändå på recept på en av få lageröl som faktiskt är något att ha; en riktig hederlig pilsner. Utifrån detta kom jag med ett humleschema (ölen har humlats endast med Saaz, riktigt god "ädel" humlesort, och den som traditionellt används i pilsner), och ett mäskschema (3 st raster på 30 min vardera, vid 50, 60 och 70°C) baserade på den information jag hittade. Stilen är m.a.o. en "pilsner style pale ale", eller något sådant...

Jag hittade också en intressant jäststam, German Ale (Brewer's Choice 1007) hos Humlegården som jäser bra i alla temperaturer mellan 13°C och 20°C, och med den här biten i beskrivningen: “Brett jästemperaturområde, vilket innebär att man kan brygga olika öltyper med denna jäst. Svalare temperatur ger lagerkaraktär, inklusive svavelproduktion.” Detta tyckte jag verkade riktigt trevligt!

Min maltbas blev — till slut — 87.5% Pilsen, 5% Pale Ale, 5% vete och 2.5% vitt strösocker. Vetet hör inte till en pilsner, men jag tänkte experimentera en aning extra och hoppas att det kan göra smaken ännu lite fräschare.
Den fick en Original Gravity på 1.052, Final Gravity på 1.011 och därmed en alkoholstyrka på c:a 5.4% (formeln är 131·(OG - FG) för de som inte vet :). Den hamnar på ungefär 36 IBU vilket känns lagom och lättdrucket, själv hade jag kanske velat dra upp den till 40-something om jag inte vetat att min flickvän ogillar när beskan kommer fram alltför mycket.

Nu har jag hällt i lite socker för kolsyrning, och den ska få ligga i flaskorna 2-3 veckor, sen tror jag att det blir rätt awesome. Om inte flickvännen tycker om den kommer jag säkert dricka den själv någon varm dag (yeah, jag skulle ha kommit på det här för ett par månader sedan), och jag har väl fler familjemedlemmar som är uppvuxna på blasklager :)

//Martin

Sweet trade på gång!

Har snackat ihop mig med min numera trade-partner... har man trade:at två gånger får man ändå kalla varandra för partners tycker jag :) I alla fall ska en 375 ml flaska Blåbær åka hela vägen till USA i utbyte mot två flaskor Canadian Breakfast Stout om allt går vägen... jag är minst sagt psyched...!

//Viktor


2011/09/13

Lambic, lambic och mera lambic... Zwanze Day närmar sig!

Zwanze day närmar sig! Vad är nu detta kan du undra? Jo, det ska jag berätta... Zwanze är en experimentell ölserie från mästerliga lambicbryggeriet Cantillon! Varje år gör de något spännande brygd och släpper den med namnet Zwanze. Zwanze står, om jag förstått det rätt, för den speciella, slapstick-liknande, humorn som brysselbor har. I alla fall så är Zwanze varje år en extremt eftertraktad öl, såpass eftertraktad att den går för skyhöga summor via ebay, fastän den sålts för mycket lite på bryggeriet. Detta tyckte Cantillon sög ganska hårt, så de bestämde sig för att dels tappa ölet på främst fat istället för flaska och därefter skicka ut dessa fat till speciella pubar världen över för att öppnas vid samma tidpunkt allihop. Ett av dessa fat tog sig till Danmark och Ølbutikken... och det är dig jag ska ta mig på lördag! (läs mer om det hela här)

Idag dessutom skickade Ølbutikken ett utskick med info om Zwanze Day och berättade vilka andra godingar som kommer att erbjudas (FOU' FOUNE 2011.... APRIKOOOOOOOOSEEEERRRR!!!!)... shit will be awesome! Här nedan är utskicket ord för ord:

Kære kunder!
Cantillon Zwanze Day 2011!Så er det på lørdag det sker! Et af årets mest ventede og omtalte ølarragementer løber af stablen og vi er i Ølbutikken glade for at vi har fået lov at være med!Zwanze dag 2011 er dagen hvor Cantillons årlige speciallambic frigives, og som noget helt nyt i år er det muligt at smage den andre steder end kun på bryggeriet. Cantillon har sendt ét fad ud til ca. 20 ølsteder over hele verden og har bedt alle skænke det samtidig, så ingen kommer til at smage det før andre. Læs mere om idéen bag Zwanze Day og om selve øllen på: http://www.cantillon.be/br/3_21
Fadet vil blive tappet i Ølbutikken på lørdag d. 17/9 kl 21.00. Vi åbner dørene klokken 20.55 og skænker ud efter først til mølle princippet. Det foregår på den måde at man køber et lambicglas (med alt. tryk) til kr. 75 som samtidig giver én opfyldning á 20cl. Er der mere tilbage i fadet når alle har fået, er det muligt at købe en genopfyldning til kr. 55.
Udover Zwanze på fad vil der også være verdenspremiere på en helt ny øl fra Evil Twin Brewing. 'Been Smoking Too long" er en bourbon fadlagret version af bryggeriets røgede porter 'Ashtray Heart' og det vil være eneste mulighed for at smage den på fad i Danmark. 
Sidst, vil vi også fylde det sure køleskab op og vil bl.a. kunne tilbyde et par sjældne sure øl på flaske:
Cantillon Fou Foune 2005Cantillon Fou Foune 2011Cantillon Mamouche 2011The Bruery/Cigar City Marrón Acidifié

Hipster Ale er tilbage og mange andre nyheder!Efter al for lang fravær er vores husøl 'Istedgade Hipster Ale' endelig tilbage i køleskabet! Vi får selvfølgelig også hele tiden en masse nyheder ind, så mange at det faktisk af og til er svært at følge med! Du kan som altid se dem på vores hjemmeside, ved at søge på øl uden kriterier – de nyeste øl ligger altid nederst på listen! Der er som altid en masse nyt fra Mikkeller bl.a. den fremragende collaboration bryg med Nøgne Ø og Brewdog 'Black Tokyo Horizon' og så er de første juleøl tilmed allerede begyndt at tikke ind.....

Vi glæder os til at se så mange af jer på lørdag til en god gang Zwanzning!
Michael & JeppeØlbutikkenwww.olbutikken.dk 
Ytterliggare så verkar det som ett par av oss från Beersweden-forumet  ses på Mikkeller Bar innan för att umgås och dricka lite öl tillsammans... kommer bli grymt tror jag!

Har dessutom insett att jag kommer gå totalt bankrutt på lördag då det finns några öl som jag vill köpa på Ølbutikken också... och inte fan är de billiga >_>

Just ja... kan även konstatera att mitt minne av Brewdog Trashy Blonde var otroligt felaktigt... det är en riktigt dålig öl :/

//Viktor

Wiieeeee!

Presentation och en sjuhelvetes god Old Guardian!

Hej där, alla! :) Jag ska presentera mig så att ni vet vem ni lyssnar till:
Jag heter Martin (och går även under namnet Dickie lite här och var på nätet), och älskar öl! Där sade vi allt som behöver sägas, eller? Nästan i varje fall. Utöver detta basala kan jag också upplysa om att jag studerar matematik vid Lunds Universitet, bor i Malmö, är gammal vän till den här bloggens skapare (Viktor/Pundarquartis) vilket förklarar vad jag gör här, och brygger en hel del öl hemma.
Jag är en ganska inaktiv person, jag har tekniskt sett haft möjlighet att posta saker här i... ett år? Något sådant. Men detta blir mitt premiärinlägg, nu är tummarna loss!
Jag får väl börja med en liten recension:

----------------------------------------------------------------------------



Jag sippar nu på den sista skvätten av en Stone Old Guardian 2010...
Det är en intressant smakning för mig, först och främst för att jag vill se skillnaden mellan en ny amerikansk barley wine och en lagrad.
Jag gillar främst brittisk stil när jag vill ha en barley wine (en amerikansk barley wine kan vara väldigt lik en DIPA, och om man vill ha en DIPA så... dricker man en DIPA.), för då är jag intresserag av en söt, fyllig, alkoholigt värmande brygd med klass, som håller mig sällskap en kylig kväll. En härlig humlebomb tycker jag förstås också om, men jag sparar den till en annan dag. Jag är en sucker för tjock maltighet och sötman den tillför!

Å ena sidan. När man lagrar en öl med tung och hardcore maltbas kommer denna maltbas, i ett bra öl, ofta fram lite extra med tiden, den behöver tid på sig för att verkligen komma till sin rätt. Den "simpla" delen av restsötman med enkla sockerarter blir slutligt omhändertaget av den lilla jäst som är kvar i flaskan, och den komplexare grunden i maltprofilen kommer verkligen till sin rätt utan något som stör. Därför kan man hoppas på att en barley wine, eller en biffig imp. stout, ska bli något alldeles extra efter ett par år! Det ska förstås tilläggas att det inte är alla sådana öl som blir bättre med åldern, det varierar mycket.
Å andra sidan. När man har en flaska öl som är awesome i kraft av sin friska humle, så gör man bäst i att dricka den direkt! Den goda aromen från humlingen är så flyktig, så flyktig... Ett par månader efter bryggning bara, det räcker för att man ska märka tydlig skillnad, mellan en pigg, motiverad fighter och en trött gammal boxare som går sin sista rond. Den övriga humlesmaken håller i sig något längre än själva aromen, men inte många månader längre.

Kombinationen av dessa båda ovanstående filosofier har fått mig att dra en slutsats: en barley wine i amerikansk stil — som både bygger på en rejäl och smaskig maltbas, och ordentlig humling så som våra vänner över Atlanten tycker om — borde vara godast vid något av två tillfällen: antingen så färsk som möjligt, så att man verkligen känner humlen riva och kan njuta av alla fruktiga, fräscha smaker från denna som leker över ens tunga, eller också efter c:a två år när humlen dött ner och blivit en subtil balanserande krydda, samtidigt som all ljuvlig maltsötma slår ut i full blom!
Man kan då tänka sig att det bör finnas någon sorts "tråkig dal" emellan dessa toppar. Den tid då den roliga humlen har hunnit tröttna, men innan man hunnit få valuta för den tid man låtit ölen ligga.

Jag har druckit denna öl, ur exakt samma batch, för över ett år sedan när jag fick tag i den. Då var jag inte superimponerad, jag tyckte att den var hyfsat god, inget fel på den, men inte så mycket mer.
Nu dricker jag den igen, september 2011, ganska exakt 1.5 år efter att den bryggdes (Early 2010), här kommer jämförelsen!

Utseende: Färgen är klart tilltalande! I huvudsak brun men med tillräckligt mycket rött i sig för att kännas varm och trevlig. Så var det förstås för ett år sedan också, och då som nu fick jag länge se en inbjudande halvcentimeter av off-white skum som en krona.

Doft: Jag tycker mycket om hur den luktar, den lovar sötma och viss komplexitet. Det är flera olika saker som kommer fram i doften, och allihop på något sätt passande. Det är liksom värmande och mysiga dofter, som trä, trä som i en timmerstuga. Där finns också mycket sött, söta och fylliga dadlar! Sötman är inte att ta miste på, den uppskattas också av några jäkla fruktflugor här inne på mitt rum som tror att de ska få smaka på min öl...
Som jämförelse ska förstås nämnas att jag tyckte om doften hos den unga Old Guardian också, fast av helt andra anledningar. Då luktade den klart starkare, och av helt andra saker, mer av typiska amerikanska humledofter (tallbarr, kanske lite olika citrusfrukter), och gott på sitt sätt. Hos den unga versionen var det nog doften jag njöt mest av. Den har blivit mycket annorlunda med tiden, men ändå bra.
Smak: Tja. Vad kan man säga, den smakar en hel del, förstås! Smaken håller det löfte doften ger en, och sådant gillar jag alltid. Det finns många smaker i den här som tävlar, men det är ingen som direkt vinner. Detta menar jag på ett bra sätt, man får känna dem allihop utan favorisering, och det tar lång tid att försöka identifiera alla (det ska jag inte ens försöka). Men humlen lyser nästan med sin frånvaro, förutom en viss dröjande fruktighet som hjälper den allmänna sötman. Ölen är alltså söt som en frukt, inte som en sockerbit.
Något som verkligen imponerar på mig är att smaken inte blir så mycket sämre med tiden! Detta är en stor flaska, 65 cl, som jag har druckit ensam och under loppet av åtminstone en och en halv timme. Den har ändå inte blivit trist utan fortsätter vara vad den är, fast jag blivit onyktrare och ölen enligt all rimlighet borde ha blivit "flat".
Smaken är en som passar en höstkväll, med en god bok och en skinnfåtölj, precis vad en barley wine bör sikta mot!

Munkänsla: Den har fortfarande närmast oförminskad kolsyra, mer så än jag väntat mig, och den känns på alla sätt högst närvarande i munnen. När man tar en klunk fylls munnen och det märks. Den är som sagt ganska värmande, på 11.1% hade jag visserligen varit förvånad över annat.

Omdöme: Jag har ännu lite svårt att klassa in öl med siffror, eller ge dem betyg, men det här är helt enkelt en öl jag gillar. Jag gillar den nu, och den är i min mening mycket bättre med dessa 18 månaders lagring (för de av oss som gillar en go' maltbas och kan offra humlen för detta).

------------------------------------------------------------------------

Vad kan vi nu dra för slutsatser av detta? Den främsta, för mig, är att 18 månader verkar räcka för att komma ut ur den "tråkiga dalen", den här ölen var allt annat än tråkig! Jag hade innan ikväll misstänkt att det skulle behövas 2 år. Jag ska förstås akta mig för att generalisera, men jag tror att Stone's Old Guardian kan vara ett ganska bra typexempel på en välgjord men i övrigt normal amerikansk barley wine. En annan slutsats är att jag är nöjd med min kväll, och ser fram emot att öppna min lika gamla Great Divide Old Ruffian en rå och kulen kväll under hösten :) Jag tror att den kommer vara än bättre!

En annan mycket intressant aspekt är vilken kraft det finns i bottle conditioning, ett par månader hit eller dit kan göra stor skillnad! Detta är särskilt viktigt för mig som hembryggare, när man beslutar om hur långt efter bryggdatum man ska låta en öl ligga innan man bjuder en bekant på den. Några veckor, totalt, för en pale ale, men man kanske ska dra i med en minst två månader för något tyngre, såsom en imperial stout?

Yours truly,
Martin/Dickie

2011/09/12

Överraskningsinköp!

Idag är en bra dag. Visst, den började med en mördande trist föreläsning om binjurarna och dess hormonutsöndring, men den blev bättre på hemvägen från föreläsningen när jag upptäckte att en av mina lokala affärer har utförsäljning på en massa öl med en rea på 25%... yes! Det hela ledde till att jag traskade ut med en del öl jag länge velat köpa men aldrig riktigt varken hade lust eller råd med...

Drie Fonteinen Straffe Winter
Mikkeller/Three Floyds Oatgoop
Mikkeller Spontanale
Amager Hr. Papsø
Amager Barrel Aged Series Imperial Stout


Kort sagt är det en sjuhelvetes bra lista... finns några andra öl som jag har kikat på, men dessa ska jag nog vänta på kanske ska sjunka en aning till i pris... de är fortfarande lite för dyra :P Denna utförsäljning innebär visserligen också att butiken kommer halvera sin ölhörna ungefär vilket givetvis är synd, men de har varit ganska dåliga på att ta in bra öl på sistone ändå, så jag överlever.

Ytterligare knep jag min sista flaska Oppigårds Drakens DIPA idag och måste säga att det verkligen är en av de bättre DIPA:s jag har druckit... all den tropiska frukt som gömmer sig i aromen på den gör mig bara så otroligt glad =D


För övrigt har jag beslutat att jag ska försöka posta i alla fall ett inlägg varje dag framöver... ibland kanske det bara blir en mening eller två och ibland längre, men jag har satt upp det som ett mål för mig själv så att ren lathet inte ska få mig att slut blogga.

Skål!

2011/09/11

Sura satar slåss om seger!

Det har varit relativt dött på bloggen nu i ett par månader, men jag ska nu se till att få lite liv i det hela. Jag startar med en kamp mellan två suröl, varav den ena är den mycket eftersökta Cantillon Blåbær.

Cantillon Blåbær 2011:
Doft: Det första som slår mig är hur mild och subtil blåbärsdoften är, den är inte lika in your face som körsbären från dess kriek eller hallonen från deras framboise. Ytterligare känner man, utöver den traditionella Cantillon-funken med sin halm och ladugård, en jordighet från blåbæren som framhäver en del alkohol, något som gjorde mig en aning förvånad. Det är inte ofta man känner alkohol i en Cantillon tycker jag.

Smak och munkänsla: Direkt känner man givetvis blåbären, mycket tydligare än i doften. Cantillonfunken jag nämnde ovan visar sig också tydligare. Därefter kommer en massa skogsbär tillsammans med lite pinje och jord i bakgrunden. Mild syra, vilket är att vänta med tanke på dess ringa ålder, med en nypa sötma som balanserar upp det hela riktigt fint. Ölen är torr och lätt och är varken komplicerad eller svårdrucken.

Utseende:
Mörkröd/violett med en vackert rosa skum. Har inte druckit någon öl förut med den här färgen och måste säga att den är riktigt förtjusande.

Totalt: Blåbären gifter sig underbart med syran från ölen och den subtila sötman tillsammans med skogsbären gör att ölen blir en fröjd att dricka. Jag drack min första flaska Blåbær vid releasen i år och blev lätt besviken på smaken, men såhär i efterhand måste jag säga att min åsikt har skiftat. Blåbær förtjänar kanske inte all sin hype, men jag kommer garanterat köpa den nästa år trots dess höga pris, det, i alla fall, förtjänar den.

Betyg: 4,2/5


Cantillon Saint Lamvinus 2005:
Doft: Funky... oh yes, sur likaså... omedelbart gör den till känna att den inte är en liten parvel som sin yngre kusin. I denna finns det mer kraft, helt klart. Ek, torkad frukt och mjölksyra blandar sig i doften tillsammans med funken. Den luktar verkligen helt fantastiskt.

Smak och munkänsla: Oj, här blev jag förvånad. Jag förberedde mig på en käftsmäll i form av syra, men istället möttes jag av en väldigt välbalanserad smak där den extrema syran balanserades upp nästan helt och hållet av en intensiv, söt smak av kanderad frukt och russin. Rent spontant (höhö... no pun intended) känns den mer som en flamländsk röd än en druvlambic! När man dessutom smakade ölen tillsammans med ett hallon så framhävdes sötman helt galet mycket och lät smaken av torkad och kanderad frukt bara lysa igenom. Asgott!

Utseende: Inte bara smakade den likt en flamländs röd utan såg också ut som en. Mörkröd, nästintill brun, färg med ett cremevitt skum. Såg relativt ful ut i jämförelse med glaset blåbær men ack så inbjudande.

Betyg: 4,6/10